Kod för att importera min blogg till Nattstad: 7504983429 

I vissa lägen undrar jag över min äkta hälfts iq.

Han tyckte, för andra gången, att det var en bra ide att sluta röka en lördag.

Jag upplyste han om att ska han va på så satans dåligt humör kan han gå och låsa in sig i tvättstugan.

Varken jag eller ungarna tänker sitta knäpptysta i ett hörn bara för att han har abstinens från helvetet.

Det är hans problem. 

Nu blir det film och lördagsgodis.

Reklamen rullar på tv:n.

Skidort. Boka stuga till sportlovet. Åka skidor nerför fint pistad backe. Sol och sådär lagom kallt.

Alla 3 kakungarna ååååhhhar sig. Mamma det där skulle va så kul! Tänk va häftigt att åka fort nerför den backen.

Jag sväljer tårarna och säger ja visst vore det kul! Vi kanske kan åka nästa vinter om ni vill.

Så säger vi varje vinter. För pengarna finns ju inte. Dom har aldrig funnits.

Inte ens för att åka till nån lokal backe och låta dom åka där finns det pengar till, vi har ju inga skidor så det måste ju hyras och så liftkort.

Samma med sommarsemester. Vi vill åka bort den här sommarn.

Men det går ju inte heller.

För vilka pengar ska vi kunna göra det.

Vi lever på en fjuttig inkomst och jag ser inget slut på eländet.

Och det gör mig ledsen in i själen.

Ja varsågod å fyll i valfritt ord.

Lilla stora Kakunge nr 3. Nyss fyllda fem år och minst i barnaskaran.

Kakungen är inte liten och inte stor.

Benen växer ifrån resten av kroppen och senaste månaderna har hans normaltillstånd varit freaking skitilsk från arla morgonstund till sena kväll.

Det är fruktansvärt slitsamt.

Man kan kanske tycka att man borde vara van med tanke på kakunge nr 2's utbrott.

Fast det här är ju inte på samma sätt och vi tänker också att han måste vara och bli jättetrött själv.

Men vad gör man åt det???

Förslag någon?

Som en sugarjunkie sitter jag där i mörkret med en colaflaska och en chokladboll.

Perfekt utsikt mot hallen och Crossen.

Den står där och bara hånar mig.

Men det skiter jag i. 

Jag lutar mig bakåt i soffan. Moffar i mig chokladbollen och halsar cola.

Hela tiden med ett öra på helspänn.

Jag vet att dom kan lukta sig till socker och skitmat som vi egentligen inte äter på fler mils avstånd.

Skitmat som Kakmamman ändå äter när pmsen dundrar genom kroppen och Kakpappan rymt till jobbet och lämnat henne själv ett helt jäkla dygn.

"MAAAMMMMAA!!!" 

Jag öppnar ena ögat. Det har gått 3 minuter. 3 freaking minuter sen jag rymde ner i vårat svarta sovrum där man kan gömma sig i skuggorna och få en paus från allt det intensiva.

"Ja vännen vad är det?" 

" Var är du? Vad gör du?"

" Tvätten Kakungen, vill du hjälpa till?"

" Näääää. Jag ska klippa mina får."

" Ok, jag kommer snart upp."

Ha. Tvättfinten funkar inte alltid. Ibland vill dom hjälpa till med tvätten men idag köpte jag mig ett par minuter i mörkret.

Jag vet vad som krävs. Eller vad han vill att vi ska göra. Men hur ska man börja. Var ska man börja och hur ska jag förhindra att det blir som vanligt. Att jag efter ett antal veckor faller in i den vanliga gammla lunken och helt glömmer.

Jag har inte haft en tanke på komunikation. Vi har pratat om vanliga saker. Om barnen. Om det som måste göras.

Vi har inte prata om vi. om oss. om jag och om han. 

Om vad jag behöver. vad jag vill. vad han behöver och vad han vill.

Vi har försvunnit in i den här myren. Det är en tjock dimma med svag bris som gör att det ibland blir små luckor i dimman och där ser jag honom ibland. 

Ungefär som "nämen hej, ja just det, var det dig jag var gift med?"

Sen hittar man en sumphål och tappar riktningen och och hålet försvinner igen.

Det här är sista försöket. Jag känner det. 

Jag älskar honom. Men frågan är om kärleken räcker för att komma ut på andra sidan träsket och om stigen vi då vandrar på går runt en kulle och sen tillbaka ut i myren. 

För gör den det. Då måste vi fortsätta våra liv på varsinn stig.

Är det ok att fundera på vad det hela ska gå ut på?

Är det ok att fundera på vad i hela fridens dar man gör här

och hur man kom hit?

Är det ok att säga stopp och kliva av vid nästa hållplats.

Är det ok att inte uppskatta livet?

Får man göra så? Får man vara ledsen och tycka att livet faktiskt inte är speciellt kul trots att man i alla andras ögon har allt det där som man tydligen ska ha.

Får man vara ledsen för att man trots att man ibland tycker att livet är helt ok ändå saknar det som kanske kunde ha varit.

Är det ok att inte se guldkornen när man går på promenad utan bara dom döda kråkorna i diket och dom fula svarta löven.

Är det ok????

Huvudet dunkar i takt till hjärtat.

Det luktar förkylning i min näsa.

Jag känner mig fet och plufsig och svullen.

Det saknas minst 100 timmar på sömnkontot.

Regnmolnen är så tunga att man riskerar att få dom i huvudet.

Och jag borde gå ut.

för då känns det bättre säger alla dom där som vet.

Men det gör jag inte.

Jag tar en chokladkaka och lägger mig under täcket och drömmer mig bort.....