Jag vet vad som krävs. Eller vad han vill att vi ska göra. Men hur ska man börja. Var ska man börja och hur ska jag förhindra att det blir som vanligt. Att jag efter ett antal veckor faller in i den vanliga gammla lunken och helt glömmer.

Jag har inte haft en tanke på komunikation. Vi har pratat om vanliga saker. Om barnen. Om det som måste göras.

Vi har inte prata om vi. om oss. om jag och om han. 

Om vad jag behöver. vad jag vill. vad han behöver och vad han vill.

Vi har försvunnit in i den här myren. Det är en tjock dimma med svag bris som gör att det ibland blir små luckor i dimman och där ser jag honom ibland. 

Ungefär som "nämen hej, ja just det, var det dig jag var gift med?"

Sen hittar man en sumphål och tappar riktningen och och hålet försvinner igen.

Det här är sista försöket. Jag känner det. 

Jag älskar honom. Men frågan är om kärleken räcker för att komma ut på andra sidan träsket och om stigen vi då vandrar på går runt en kulle och sen tillbaka ut i myren. 

För gör den det. Då måste vi fortsätta våra liv på varsinn stig.